ÖGONPROTESENS HISTORIA

Antiken

Vem var först med att återskapa tt medfött eller en förvärvad defekt i ansiktet med hjälp av en protes är mycket oklart. Det finns indicier, exempelvis arkeologiska fynd och historiska dokument, som skulle kunna tolkas som att man redan mycket tidigt började tillverka artificiella näsor, ögon och öron.
Det kan därför knappast var en överdrift att påstå att människan i alla tider försökt dölja en missbildning i ansiktet. En missbildning eller defekt i ansiktsregionen stämplar snabbt bäraren som annorlunda och kan väcka anstöt. Handikappet stör en viktig del av kroppspråket och kan medföra att den handikappade isolerar sig från omvärlden.

Kunskapen och skickligheten i att använda material som fanns naturligt till hands är självklar och hade ingen direkt koppling till en kroppskada i ansiktsregionen utan kunde bestå av ceremoniella masker eller dödsmasker.

I modern tid har arkeologerna i Egypten hittat allt fler konstgjorda kroppsdelar vid röntgenundersökning av mumier.
Ett sensationellt fynd handlar om konstgjorda tår av trä, vilka hölls fast med lederremmar runt ankeln och som vid efterkontroll visade sig vara slitna. Detta kan bara tolkas som att protesen använts i levande livet för 4.000 år sedan.
Andra fynd är exempelvis ögon.

Röntgenundersökning av mumie.
Konstgjorda ögon i ögonhålan.

Yrkesskickligheten att med metaller och mineral exempelvis kvarts, obsidian, turkos, återskapa anatomiska detaljer i ansiktet framgår mycket klart av Tutanchamos begravningsmask.
Tyvärr vet man inte i vilken omfattning dessa skickliga yrkesmän, skulptörer, stenslipare och smeder hjälpte sina medmänniskor som förlorat en kroppsdel genom sjukdom, olycka eller yttre våld.

Tutanchamons begravningsmask.
Närbild av konstgjorda ögon på mumie tillverkat i mjölkkvarts, rökkvarts och obsidian.

Man kan på goda grunder anta att ansiktsproteser exempelvis ögonproteser till levande människor blev en naturlig och logisk utveckling.
De tidiga material var i regel ädla metaller eller elfenben och självklart skapade de stora problem för bäraren. Det skulle dröja fram till 1500-talet innan glasblåsningstekniken kommit så långt att man kunde erbjuda en protes som inte orsakade obehag eller skador.



©2002- Anaplastik Konsult