MATERIAL INOM ANSIKTSPROTETIKEN

POLYURETANELASTOMERER

Man har intresserat sig för i huvudsak två typer av uretanelastomerer - en polyester polyol som härdas med alifatiska diisocyanater fig 1 (Ref.2, 12, 14)
och en isocyanat terminerad prepolymer som härdas med hjälp
av en blandning av två— och tre-funktionella lågmolekylåra glykolerl (Ref.2, 13)

Fig 1.

Båda typerna är svåra att arbeta med.

Tillsättning av pigment, hårdare, vacuumbehandling av ett upphettat basmaterial, ställer stora krav på utrustning och arbetshygien. För polymerisering kräves upphettade metallgjutformar. Isocyanaterna som tillsåttes är mycket känsliga för luftfuktighet (deaktiveras) och hanteringen av denna aktivator är omgärdad av hårda restriktioner i Sverige idag (Ref.3).
Erfarenheten har också visat att en liten felvägning resulterar ofta i ett oanvändbart material eller att materialet självdestrueras efter en tids användning.
Polyuretanernas fysikaliska egenskaper är mycket goda, och i många avseenden bättre än för silikonernas, men tyvärr är slutresultatet inte alltid förutsägbart.
Använder man aromatiska isocyanater för polymerisering kommer protesen snabbt att gulna och hydrolyseras genom påverkan av UV-strålning.

De primitiva polyuretanerna, som kommit till användning, har inte fått någon större spridning. Man har till viss del kunnat förbättra systemen men den förhållandevis primitiva laboratorietekniska arbetsmiljön sätter upp ytterligare gränser för framtiden (Ref. 31).

I slutna system och inom storskalig industriell processteknologi har man kommit runt ovan beskrivna problem, vilket också märks genom mångfalden av polyuretanprodukter i vår vardagsmiljö.

©2002- Anaplastik Konsult